amorvincitomnia

Hur många personer kommer jag egentligen att träffa i mitt liv? Hur många riktiga personer, i vars ansikte deras sanna inre speglas? I varje människa finns det något som är sant och på riktigt men som oftast inte ses av de som denne inte står riktigt nära. Världen är full av människor som tar på sig roller, roller som är lånade för att man ska känna sig mer bekväm i vissa sammanhang. Vanliga Joanna, precis som hon är passar helt enkelt inte in överallt, och flexibel som jag i viss mån är så kan jag därför omformateras en smula. Saken är bara den att det då inte längre är Joanna som står där, utan bara det yttre av mig. Kanske är det så att vi behöver dessa roller för att skydda oss, för att vi är rädda att vi inte blir omtyckta för dem vi är. Kanske har en uppdaterad Joanna, med lite fiktiva egenskaper och bakgrund, mer flyt i en glamorös värld där en polerad yta gör sig bättre än högt IQ.  

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna.

Glad påsk till folk och fä. Nu strålar solen coh jag kom nyss hem från en hastig promenad i vinterblåsten samt en fika med Schnoppe. Kändes skönt att ta sig ur soffan som förövrigt blivit min bästa vän de senaste dagarna. jag äter furkost i den, jag äter middag i den, jag sover i den, jag pratar i telefon i den, jag ser på tv i den (NÄHÄ!?),  och jag hoppar i den (det är påsk och jag är ju en hare). Det dumma är att det är svårt att bli ovän med en soffa, vilket gör att jag kommer ligga här resten av påsken, just love it! 

Till Valborg bär det av till malmö, jag längtar så myyycket. jag tror aldrig jag ahr haft tråkigt när jag varit i Skåneland, aldrig! Det heal känns ju inet sämre när man får ta med sig underbar vänner och fira med alla på en och samma gång. Dessutom är det ju förste maj också, då ska jag och Louise ut och demonstrera har vi kommit på. Vi tänker inte avslöja under vilka omständigheter men det ska vi. Om vi vågar. Och det gör inte jag så Louise får nog göra det själv. Eller så tittar vi bara på alla andra som svansar runt och skriker om allt möjligt. När jag gick i ettan så såg jag och mina kräa vän ett demonstartionståg som hade döpt sig till "flattåget". Jag tycker det var hemskt skoj att få se, och Viktoria med. De var liksom halvnakna på något sätt och det slutade med att man förknippade det hela med helt fel saker, det blev för mycket på något sätt.

Nu ska jag ligga och vänta på att älsklingsmajsi ringe mig ikväll efter Branäs och skvallrar om det senaste från Bran's bar. Dessutom är hon nog den enda som kan få upp mig ur den jävla soffan, eftersom vi har en gympakt. Just det, Joanna Eriksson har en gympakt som går ut på att gymma så mycket det går, utan att tröttna. Det rä dags att säga goodbye till de äckliga vinterkilona och säga "hello" till en lite mer beachadapted kropp.. eller? kanske? Oftaa... Bara tanken gör att jag kan unna mig lite extra påskgodis denna påskdag, för visst ska även en påskhare få mumsa på lite av det som påsken har att erbjuda, eller? 




Detta är sååå jag just nu

Musik är bland det bästa som finns. Ett mycket gripande stycke som gjorts av en galning men även geni till man är La Gnossienne med Erik Satie. Jag får sådana rysningar och undrar verkligen hur man kan komposera något så genialt. Visst att gränsen mellan geni och galning är hårfin, men jag hade gärna varit lite galen om jag, ens för en dag, skulle kunna åstadkomma något så fint.

Nu ska jag lägga mig ner, blunda och låta mig medryckas och beröras

Ps, tack för en hejdundrandes kväll igår, det var super trots en timmes kö i snöstorm

Nu är jag hemma efter en lång weekend i fjällen. Jag är inte super på att åka direkt, tvärtom, jag utgjorde nog en allmän fara där jag susade ner för backen men min kära vän Viktoria. Susade var nog rätta ordet, susande störtlopp. Första dagen bjöd på många skratt och flygande fall, landades på näsa och knopp. Till och med barnbacken utgjorde ett hot för en skräckslagen och extremt oerfaren skidåkare som moi. Det första riktigt läskiga som hände var när jag inte fick knappliften mellan benen (missförstå mig rätt) och tappade ena staven av förvåning. Jag flög helt enkelt efter den jäveln och det var sannerligen tur att jag hade lite muskler i armen för lätt var det inte och fort som sjutton gck det. Dagen gick ganska fort och det enda som riktigt förundrade alla var när vi kom hem och alla hade en jättekonstig känsla i fötterna. Jag hade ingen blodtillförsel och det hade inte William heller.  Viktoria visste inte riktigt vad med hon hade svårt att åka i backen. Varför ? Jo för vi hade självklart förväxlat pjäxorna innan vi bröjat åka så jag hade åkt runt i två strl för små pjäxor och William i fyra strl för små. Viktioria hade tältat i sina pjäxor osm var strl 42! haha som att vi amatörer inte åkte dåligt som det var..

dag två var det upp i ottan, iallafall om man är morgontrött som en viss schnopp och jopp ofta är! Vi bestämde oss för att åka upp till toppa med la gondola! Den var en aning läskig för det var väldigt högt ner men vi hade fullt schå med att klura ut strategier om hur vi skulle komma ner. 

jopp- Man kan ju åka på rumpa vettö
schnopp- absooolut
William- Branten är ju öppen, den kör vi på!
jopp- jahaaa kolla på han där, det är sådääär man åker

Vi tänkte självklart åka en blå backe, inte för svår och inte för lätt. vad vi inte ser är skylten (här åker ni på gene risk, omarkerade hinder kan förekomma. åk försiktigt!!!!!!!!). glatt åker vi ner men bromsar plötsligt.
Joppe- Schnoppe det är en massa gupp i skoga! 
schnoppe- sköjjeru? Det kan bli roligt!
Joppe- nej schtanna, vi får knäppa av oss skidorna vettö.

Av med skidorna var det och så fick vi gå. Efter cirka två steg flyger Viktoria ner och får skidor och stavar över sig. En trevlig dam på sidan skrattar och utropar: jag säger ingenting. Jag skrattar självklart men inte länge, då jag två sekunder senare brister genom snön och har snö upp till midjan. Hjälp tjuter jag i hela backen, självklart i hopp om att någon ska bry sig men alla bara skrattar. När vi senare åkt på stjärten nerför större delar av backen tycker Viktoria minsann att vi ska åka sista biten. "det är väl inte så farligt att bara åka störtlopp över tre pucklar typ eller?" Jag knäpper motvilligt på mig skidorna och känner hur jag flyger ner för backen, för att bromsa farten och även för att undvika ett enormt gupp några meter frmaför mig så kör jag upp på sidan, rätt in i skogen. I panik griper jag tag i en gran och där hänger jag.
Schnoppe- hahaha rädda Joppe som hänger i grana !
Självklart, jag menar SJÄLVKLART ska granjävlen ge vika och jag flyger baklänges ner för branten. Ramlar baklänges med stavar och skidor över huvudet. Någon meter bakom mig hör jag nu hur en mansgestalt gapskrattar åt mitt missöde. "HAHAHHAHA, förlåt men det avr det roligaste jag sett". Själv kände jag mig en gnutta omskakad efter allt tomult men jag kunde ju inte annat än att försöka skratta, trots att det doldes en aningens ansträngdhet i min röst. Det var alltså på håret att jag denna dag klarade mig ner för en puckelpist men nu har jag även denna typ utav backe på meritlistan. Branten nästa?

Nej, vi fortsatte att åka i dessa backar. Viktoria sökte dock lite utmaning så hon drog med mig bort i Dog parken. jo för hon skulle minsann visa mig hur man åkte på gupp. Jag säger då detta, ni kanske inte tror det men i denna kvinnan finns enormt mycket mod och en hel massa höga toner. Hon flög ner för backen och åkte över ett gupp i slutet. tyvärr inte lika fräckt som snowboardåkarna utan mer lite halvfräsckt och sen landade med en duns. Men sött var det! Dessutom behövde hon värma upp inför vad som skulle komma. När vi avr lite trötta så slokar jag och Viktoria som två små tanter, vi snackar nittio grader böjda ryggar och halvslutna ögon ner för en röd backe, det kan inte sluta bra. Vickan slöt ögonen en gång för mycket och flyger över tre stooora gupp och skidor, stavar vantar och allt flyger all världens fart i alla olika riktningar. Nyllet? Ja det flög det med rakt ne ri snön och släpades några meter bort. Nu var det inte synd om Joppe, nu var det bara synd om minischnoppe som faktiskt såg ut att ligga ganska bekvämt i en snöhög, nästan som Gud själv velat att hon skulle ligga där. Men det ville han nog inte. Inte Viktoria heller för den delen. Men ner kom vi även denna dag.

Efter att ha åkt mycket skidor så betsämde sig jag och min kompanjon för att vi skulle gå till fjällets lokakrog. Superfräcka Bran's. SÅ fort vi kommit innanför så kommer en trevlig man med ett anatl promille i blodet fra till vårt bord och pratar osammasnhängande om både barn, skidor, fru och födelseort. Det enda vi lyckades förstå avr fårgan "är ja besvärli nu elleeer?" Självklart tyckte vi det men ibland orkar man bara inte. Dessutom var vi upptagna av att lyssna på musiken som spelades, vilket nog avslöjade vår ålder (medelåldern avr nog cirka 40-50 +). Kvällen fortsatte i en soffa, där vi ggömde oss för den läskiga pappan genom att sjunka ne ri en otroligt skön soffa. Därefter avr vi ju tvungna att spana in 50-åringarna som upplvede gamla dagar och dansade disco med magtrjor så att kaggarna flög över dansgolvet. Jojomensan man ska inte dra  i sig så mcyket när man är sååå gammal. Visst var det skoj, vi skrattade oss hesa i flera timmar tills vi förstörde vår coola image genom att själva ställa oss på dansgolvet,jag menar vi lever ju bara en gång. Det blev dock ingen dans, vi stod där bara som två flarne och bestämde oss för att gå. Det var inte de osm var mest tragiska. Det var ju vi. Inte bara i backen utan även här men ack så skoj det var!

 

En krypande känsla, den tar tag i en och lämnar en inte fastän man avskärmar sig från yttervärlden. Vart man än strövar så tränger den på, ibland för tillfället och ibland för gott. Krampaktiga försök för den tappre att nonchalant ignorera det ihärdigt påträngande. Inte bara andningen tynger utan varje sekund, varje blick och varje steg framåt  som känns som ett steg bakåt. Det förflutna drar i den framtid som ligger på lut och lämnar en rivande känsla i det som inkapslar själ och sinne.  Den slutne blir uppäten inifrån och det vackra som så ofta glädjer andra, blir bit för bit historia. Kontakten med vårt riktiga jag existerar inte längre utan är numera ett avslutat kapitel. Sakta blir denna någon ett skal med en något elakartad förmåga att trycka ner intet ont anande. Den smittar över till den som inte tar det i beaktande. Denna känsla hämmar emotionell utveckling, skapar maktbegär och missförstånd. Omedvetet styr den oss i fel riktning, om vi inte aktivt besegrar den genom att visa oss starkare. Det handlar inte om att övervinna oss själva utan våga riskera, att ta och ge men framföra allt att våga förlora.


Rädsla bäddar för ensamhet, våga älska mer


J

 Yves Mathieu-Saint-Laurent - Rien n'est plus beau qu'un corps nu. Le plus beau vêtement qui puisse habiller une femme ce sont les bras de l'homme qu'elle aime. Mais, pour celles qui n'ont pas eu la chance de trouver ce bonheur, je suis là.