amorvincitomnia

När jag var liten älskade jag att sjunga. Det spelade ingen roll om jag lät som en kratta och att mina föräldrar var tvunga att stänga om sig, för sjöng gjorde jag ändå. Engelska sånger på radion eller lisa Nilsson. Idag sjunger jag bara i duschen, det beror på att jag numera hyser någon form utav respket för mina med människor, alltså de som får stå ut med eländet. I duschen så dränks de små tonerna, de kan rentav låta helt okej under förutsättning att jag sjunger väldigt lågt eller viskar. Sexigt värre. Tills jag lite halvkaxig går ur duschen där en helkroppsspegel hits me in the face, så att säga. Då är det inte lika kul längre... däremot är det kul att senare spatsera bort till mitt rum, dra ner persiennerna sätta på radion, blunda och låtsas att jag är en känd dansare, vilket oftast slutar med att jag lite halvlustigt får syn på mig i fönstrets reflektioner, not so sexy.

Soffan väntar..