Amor vincit omnia et nos cedamus amori
En krypande känsla, den tar tag i en och lämnar en inte fastän man avskärmar sig från yttervärlden. Vart man än strövar så tränger den på, ibland för tillfället och ibland för gott. Krampaktiga försök för den tappre att nonchalant ignorera det ihärdigt påträngande. Inte bara andningen tynger utan varje sekund, varje blick och varje steg framåt som känns som ett steg bakåt. Det förflutna drar i den framtid som ligger på lut och lämnar en rivande känsla i det som inkapslar själ och sinne. Den slutne blir uppäten inifrån och det vackra som så ofta glädjer andra, blir bit för bit historia. Kontakten med vårt riktiga jag existerar inte längre utan är numera ett avslutat kapitel. Sakta blir denna någon ett skal med en något elakartad förmåga att trycka ner intet ont anande. Den smittar över till den som inte tar det i beaktande. Denna känsla hämmar emotionell utveckling, skapar maktbegär och missförstånd. Omedvetet styr den oss i fel riktning, om vi inte aktivt besegrar den genom att visa oss starkare. Det handlar inte om att övervinna oss själva utan våga riskera, att ta och ge men framföra allt att våga förlora. 
Rädsla bäddar för ensamhet, våga älska mer
J
