amorvincitomnia

Ännu en nu erfarenhet att lägga i bagaget, en fruktansvärd men mycket lärorik sådan. Att omedvetet göra illa de man älskar mest av allt. Att ha svårt att ta till sig fastän man vet att man gjort fel och till slut även måste erkänna för sig själv att man gjort mer fel än någonsin och att man måste ta tag i sina brister. Livet är inte lätt men vem har någonsin påstått det? Det är viktigt att våga ha fel och även att erkänna det för sig själv. Jag måste läga ner mer tid på mina brister och helt enkelt finna mig i att jag aldrig blir perfekt. Något jag kan bli är dock bättre och det ska jag bli, betydligt bättre.

Snart kommer Louise hem! Ska bli sjukt mysigt att äntligen träffas igen efter vad som känns som flera månader. Alltid lika olyckligt att skiljas åt men äntligen ännu en helg med härliga skratt och sena kvällar, precis vad som behövs i vintermörkret! Je suis si heureuse

Sitter framför datorn och är totaalt speedad. Alltså inte speedad så men det känns som det, är så pigg och uttråkad att jag inte vet vad! Intressant intressant haha. Simningen gick förhållandevis bra, om man bortser från de äckelattacker som uppstod då det plötsligt gick upp för mig varför äldre gubbar har simglasögon på sig när de simmar. Det är nämligen ett fiffigt sätt att se på allt som är iklätt bikini fast under vatten..som om kommunala vattenbassänger inte är äckliga som det är..haha. "Fresh" tänkte jag där jag sprattlade omkring bland typ en miljon andra människor som också tyckte att söndag eftermiddag passade ypperligt bra för ett dopp i det "klorblå".  
Nej, aldrig mer Valhalla.. nu blir det Bill withers med Ain't no sunshine. Underbar

Au revoir tout le mond

Ibland önskar jag att jag var känslolös. Visst låter det fruktansvärt och inte alls som något att föredra men ibland önskar jag att man slapp känna, just när det känns som jobbigast. Att få stanna upp ett tag och bara kunna leva utan att hela tiden bygga upp förhoppningar och vara rädd för att lita på folk. Att slippa bli besviken utan bara känna likgiltighet och vara opåverkbar. Det jag just beskrivit är inte mänskligt, finns inte i vår värld och kommer förhoppningsvis aldrig att existera för vem skulle vilja ha vandrande robotar här nere på jorden? Känslor behöver inte vara horibla, de kan vara underbara men det är just hur känslor förändras som är läskigt.

Två människor kan vara varandras själsfränder, bästa vänner och djupt älskande. De kan dela sorg, glädje, alla sina hemligheter och sina innersta önskningar. De kan avsluta varandras meningar för att sedan brista ut i ett varmt skratt. Samma dag kan dessa två människor plötsligt stå sida vid sida utan att utbyta så mycket som ett ord, som två främlingar som rent slumpmässigt råkat stå bredvid varandra. Tystnaden har makten över de få andetag de tar i varandras närhet men det är också allt. Det enda som finns kvar är minnen och tankar som inte kan utbytas mellan de två. Det som var innan kommer inte tillbaka utan tillhör numera det förflutna. Har det som varit då betytt? Är kärleken oövervinnelig eller har även denna sina gränser..?


  

Nu är det ett annat jag som dykt upp, ett jag som gör precis som det vill. Ett okontrollerbart jag som faktiskt lagt allt vad planering heter åt sidan, ett jag som bara lever. Ett jag utan bekymmer, mål och ambitioner. Synd bara att detta bekymmerslösa jag endast existerar sisådär fem minuter vartannat år och uppkommer endast under extrema förhållande som skakar  världen upp och ner. Jag hade gärna velat att mitt impulsiva jag hälsade på lite oftare och upplyste mitt rationella jag om hur bra man faktiskt kan må utan ett inrutat liv och säkra mål. Man behöver leva, mycket och ofta.

Livet är som en berg-o-dal-bana. Upp sen ner. Från toppen till botten för att sedan fortsätta uppåt osv. Det känns som att människor av vår tidsålder inte kan åtnjuta lycka. När man äntligen känner sig lycklig så kan man aldrig vila i det utan tänker genast "happ det var det, nu kommer jag snart bli olycklig, snart snart snart.. "Aldrig kan man njuta och känna sig nöjd, älska livet för att det behandlar en väl. Genast dyker en viss paranoia upp (jag tror faktiskt inte att jag är den enda patetiska självömkare på jorden, haha) . Det är nog trots allt så att vi mår som bäst olyckliga eftersom vi då letar möjligheter istället för, som vi lyckliga gör, leta efter problem. Är det kanske så att olycka sporrar oss till att ta oss i kragen och förstå värdet av att kämpa, att anstränga sig till sitt yttersta? Eller är det kanske bara jag som tänker alldeles, alldeles för mycket.. 

Utan att blir för personlig kan jag bara göra ett konstaterande, ett tråkigt sådant. Sanning svider men är helt och hållet oundviklig. Oavsett vilka avsikter man hade bakom en lögn, liten som stor så kommer alltid sanningen i fatt och förstör det man trodde var den perfekta oövervinnliga lögnen. Nog pratat om det, för det jag egentligen ville komma till är hur överraskande jag funnit mitt eget omdöme, min intution och magkänsla. Det som jag litade mest på men som ändå kom att svika mig brutalt. Frågan är vad detta resulterade i, en lärdom som kan läggas i kapitlet nyttiga erfarenheter eller ännu en självförtroendeknäck?
 
En annan fråga jag kan ställa mig är om man orkar med att ständigt vara paranoid, visst ska man vara kritisk till nya bekantskaper och upplevelser men att ständigt leva med rädslan för att något ska vara fel eller rentav leta efter problem är onödigt.  Varför inte istället bara leva och precis som en god vän till mig sa, sluta tänka och ta saker och ting som de kommer. Åh nej, ännu ett konstaterande.. så kommer jag aldrig bli. Det är dock detta som gör mig till mig, en gnutta paranoia med stänk av blåögdhet. En bra mix kanske, vem vet?

Ensam är stark