En lögn springer fort, men sanningen hinner alltid ifatt den
Utan att blir för personlig kan jag bara göra ett konstaterande, ett tråkigt sådant. Sanning svider men är helt och hållet oundviklig. Oavsett vilka avsikter man hade bakom en lögn, liten som stor så kommer alltid sanningen i fatt och förstör det man trodde var den perfekta oövervinnliga lögnen. Nog pratat om det, för det jag egentligen ville komma till är hur överraskande jag funnit mitt eget omdöme, min intution och magkänsla. Det som jag litade mest på men som ändå kom att svika mig brutalt. Frågan är vad detta resulterade i, en lärdom som kan läggas i kapitlet nyttiga erfarenheter eller ännu en självförtroendeknäck?
En annan fråga jag kan ställa mig är om man orkar med att ständigt vara paranoid, visst ska man vara kritisk till nya bekantskaper och upplevelser men att ständigt leva med rädslan för att något ska vara fel eller rentav leta efter problem är onödigt. Varför inte istället bara leva och precis som en god vän till mig sa, sluta tänka och ta saker och ting som de kommer. Åh nej, ännu ett konstaterande.. så kommer jag aldrig bli. Det är dock detta som gör mig till mig, en gnutta paranoia med stänk av blåögdhet. En bra mix kanske, vem vet?
Ensam är stark
Jag håller med dig hur mycket som helst, Du är grym på att skriva. Verkligen jättebra. fängslande.
H
åh tack :) mycket fina ord av en mycket fin H
J
