amorvincitomnia

Nu är det ett annat jag som dykt upp, ett jag som gör precis som det vill. Ett okontrollerbart jag som faktiskt lagt allt vad planering heter åt sidan, ett jag som bara lever. Ett jag utan bekymmer, mål och ambitioner. Synd bara att detta bekymmerslösa jag endast existerar sisådär fem minuter vartannat år och uppkommer endast under extrema förhållande som skakar  världen upp och ner. Jag hade gärna velat att mitt impulsiva jag hälsade på lite oftare och upplyste mitt rationella jag om hur bra man faktiskt kan må utan ett inrutat liv och säkra mål. Man behöver leva, mycket och ofta.

Livet är som en berg-o-dal-bana. Upp sen ner. Från toppen till botten för att sedan fortsätta uppåt osv. Det känns som att människor av vår tidsålder inte kan åtnjuta lycka. När man äntligen känner sig lycklig så kan man aldrig vila i det utan tänker genast "happ det var det, nu kommer jag snart bli olycklig, snart snart snart.. "Aldrig kan man njuta och känna sig nöjd, älska livet för att det behandlar en väl. Genast dyker en viss paranoia upp (jag tror faktiskt inte att jag är den enda patetiska självömkare på jorden, haha) . Det är nog trots allt så att vi mår som bäst olyckliga eftersom vi då letar möjligheter istället för, som vi lyckliga gör, leta efter problem. Är det kanske så att olycka sporrar oss till att ta oss i kragen och förstå värdet av att kämpa, att anstränga sig till sitt yttersta? Eller är det kanske bara jag som tänker alldeles, alldeles för mycket..