amorvincitomnia

Dagarna kommer och går, ibland med meningsfulla inslag och ibland utan. Ingen dag kan vara av ondo eller ens helt meningslösa egentligen, det ligger väl faktiskt mest i bektraktarens ögon. En dag som söndag kan för mig kännas total värdelös. Söndag, dagen innan måndag, det är det enda jag kan associera till. Låter fruktansvärt men egentligen så tror jag många känner likadant, förutom några av mina närmsta som är genomgående energiknippen med all glädje i världen samlade inuti dem. Åh som jag önskar att jag kunde vara sån, glad jämt, bekymmerslös, som ett litet barn. Söndagar innebär läxdag, analyserande och genomgående fördjupningsarbeten i något ämne man egenltigen inte ens visste att man behövde ha vetskap om. Därför ska man förgylla sin dag med att ta pauser, sådär ungefär var tionde minut. Kanske för att man behöver städa den där lådan i rummet som nu känns livsviktigt, mycket viktigare än allt annat. Kanske för att efter en intervall med genomgående pauser komma fram till att man fortfarande inte skrivit mer än två rader och att det sammanlagda effektiva arbetet bara varat i cirka tio minuter varav de andra minuterna gick åt till att prata med de närmsta på msn om just HUR jobbigt det är med skolan. Ångesten byggs upp och där sitter man, klagandes utan att göra något åt det. Varför är det alltid så? Varför pluggar jag inte nu istället för att sitta här?

Nu ska jag faktiskt strunta i allt helt och hållert jag ska gå ut med min kära vän och promenera. Fylla en temugg med green tea mango/ black currant och ströva längs de tomma gatorna. Gatorna som fortfarande är trötta efter lördagsnatten. Andas in frisk luft som bara är en aning förorenad utav avgaser och alkoholånga. Bara gå och prata för att sedan komma hem och avnjuta tre arbeten. Då kommer jag vara motiverad till tusen, då kommer jag inte vara trött, då kommer jag ha hämtat nya krafter. Jag ska bara...