Bättre att ha älskat och förlorat än att inte ha älskat alls
Ibland önskar jag att jag var känslolös. Visst låter det fruktansvärt och inte alls som något att föredra men ibland önskar jag att man slapp känna, just när det känns som jobbigast. Att få stanna upp ett tag och bara kunna leva utan att hela tiden bygga upp förhoppningar och vara rädd för att lita på folk. Att slippa bli besviken utan bara känna likgiltighet och vara opåverkbar. Det jag just beskrivit är inte mänskligt, finns inte i vår värld och kommer förhoppningsvis aldrig att existera för vem skulle vilja ha vandrande robotar här nere på jorden? Känslor behöver inte vara horibla, de kan vara underbara men det är just hur känslor förändras som är läskigt.
Två människor kan vara varandras själsfränder, bästa vänner och djupt älskande. De kan dela sorg, glädje, alla sina hemligheter och sina innersta önskningar. De kan avsluta varandras meningar för att sedan brista ut i ett varmt skratt. Samma dag kan dessa två människor plötsligt stå sida vid sida utan att utbyta så mycket som ett ord, som två främlingar som rent slumpmässigt råkat stå bredvid varandra. Tystnaden har makten över de få andetag de tar i varandras närhet men det är också allt. Det enda som finns kvar är minnen och tankar som inte kan utbytas mellan de två. Det som var innan kommer inte tillbaka utan tillhör numera det förflutna. Har det som varit då betytt? Är kärleken oövervinnelig eller har även denna sina gränser..?
