Som bortblåst
Jag har länge tänkt på en sak, vad händer med tiden? Den var iallfall inte på min sida imorse då jag vaknade klockan 07.54, hela sex minuter innan jag egentligen skulle sitta vid min bänk och räkna matte. Ibland står tiden still, exempelvis när någon man älskar drar andan ur en med en kyss eller när man kommer på något man tror man tappat bort, som exempelvis en väska. Ibland går tiden fort, fortare fortast.. som när man har riktigt kul i goda vänners lag eller på en undebar semester där man bara ööönskar att det aldrig någonsin ska ta slut. Det är just när man fokuserar för mycket på tiden som den blir till ett problem. Man borde istället repsektera tiden som om den vore en vän. Förstå att den har sina begränsningar men samtidigt se den som en oerhörd tillgång. hah, like that's ever gonna happen..
Det läskiga med tiden är inte bara att den upplevs olika trots att den hela tiden egentligen är densamma. Det läskiga är jag. Jag försover mig aldrig. Detta var första gången. Första gången i hela mitt liv. Vad har hänt med mig? Känns som att mitt disciplinerade jag tagit semester och fram har en lite mer naiv, nonchalant kvinna trätt fram. Kvinna, haha usch. Föredrar tjej framför kvinna, tänker vara tjej hela livet. jag skiter i att tjej 78 år låter fel för jag vägrar att bli kvinna eller tant heller för den delen. Jag kommer alltid vara en tjej inombords och så länge insidan strålar utåt så..
Just nu är det kallt inombords. Alla behöver en omsvepande värme kanske av vår, kanske av kärlek. Vindar sprider dofter att minnas i höst- och vintermörkret, fuktiga kalla men ändå på väg att ljummas. Våren nalkas med stormsteg, min älskling är snart här..
Jag vill springa med bara fötter i varm och vit sand
Vad hände med tideen..
