Bula..
Vaknade av en hetsig ringsignal och flög upp ur sängen. Har en märklig förmåga att förtränga min trötthet i stunder då jag verkligen måste, dock kom den självklart i kapp mig på bussen till skolan då min mer asociala sida tog ut sin rätt på grön express.. Till min förvåning kändes dagen rätt kort, allt gick som smort men sen bar det av till Sats.
Min damer och herrar, detta var ingen vanlig dag på sats för jag fick en bula. En stor, jävla bula som gör så ont nu att det bultar i hela mitt arma stackars skalle. Det gick helt enkelt till såhär (jag är inte sämre än att jag kan erkänna): Jag drog huvudet rätt in i första bästa skåpsdörr i omklädningsrummet. Jag svängde lite sådär casual på huvudet för att dyka ner, i vad jag trodde var min träningsväska för att packa upp ditt och datt, men istället var det en dörr där och pang sa det. Det var så himla läskigt, jag kände typ järnsmaken i munnnen och sprang runt som en toka för då börjar man ju inte blöda, eller hur var det nu? Som ni säkert förstår gjorde smällen mig totalförvirrad tills min lite mer barska sida gjorde sig påmind. "äh bara en feting smäll nära tinningen, shit the fucking same, let's have the best workout ever"(nejnej, jag är inte scizofren, det är bara vad jag kallar mina "olika" sidor). Sen sprang jag och flåsade något kopiöst för att sedan slänga mig in en underbar dusch (lite krydd för hur mysigt Sats än är, så är deras duschar inget att hurra ihjäl sig för).
Nu är jag iallafall hemma igen och har sällskap av Sigmund Freud och Ivan Pavlov i textform. Var säkert ett par väldigt trevliga prickar på sin tid men just nu driver de mig till vansinne eftersom jag måste tillämpa deras teorier på lasermannen, yeeaaay.
MEEEEEEEN Louise är hemma igen och igår blev det ett kärt återseende då vi båda skrek åt varnadra så det hördes i hela Vasastan. Vet inte varför, för vi bor cirka 50 meter från varandra men det är liksom tradition att skrika så fort man kommer utanför porten. Det är faktiskt väldigt olika vad man skriker men det viktigaste är att man skriker högt. "HAREEEEEE" "NÄÄÄÄÄÄÄÄH" eller "hallå kompiiiiiiiiissss, njiaaaadå" eller "hiiiiiiiiiii gumman". Syftet med detta är att känna pirret hoho. Ni blev väl inte klokare av detta men det är inte heller meningen, ju mer stört dess bättre eller framförallt desto roligare. Hennes mamma Marrizz (smeknamn uppfunnet av ingen mindre än moi), som förövrigt är världens i särklass roliagste, anammar alla våra skämt och förbättrar dem till och med. Så när vi vänder oss om efter att själva ha larvat oss, så står hon i fönstret och ropar..
Åter til psykologin och debatten "kiv och käbbel"! Ärligt talat, har ni hört något löjligare? hahaha, nej får inte skratta får inte skratta, ont i huvudet.. aaaj.
Min damer och herrar, detta var ingen vanlig dag på sats för jag fick en bula. En stor, jävla bula som gör så ont nu att det bultar i hela mitt arma stackars skalle. Det gick helt enkelt till såhär (jag är inte sämre än att jag kan erkänna): Jag drog huvudet rätt in i första bästa skåpsdörr i omklädningsrummet. Jag svängde lite sådär casual på huvudet för att dyka ner, i vad jag trodde var min träningsväska för att packa upp ditt och datt, men istället var det en dörr där och pang sa det. Det var så himla läskigt, jag kände typ järnsmaken i munnnen och sprang runt som en toka för då börjar man ju inte blöda, eller hur var det nu? Som ni säkert förstår gjorde smällen mig totalförvirrad tills min lite mer barska sida gjorde sig påmind. "äh bara en feting smäll nära tinningen, shit the fucking same, let's have the best workout ever"(nejnej, jag är inte scizofren, det är bara vad jag kallar mina "olika" sidor). Sen sprang jag och flåsade något kopiöst för att sedan slänga mig in en underbar dusch (lite krydd för hur mysigt Sats än är, så är deras duschar inget att hurra ihjäl sig för).
Nu är jag iallafall hemma igen och har sällskap av Sigmund Freud och Ivan Pavlov i textform. Var säkert ett par väldigt trevliga prickar på sin tid men just nu driver de mig till vansinne eftersom jag måste tillämpa deras teorier på lasermannen, yeeaaay.
MEEEEEEEN Louise är hemma igen och igår blev det ett kärt återseende då vi båda skrek åt varnadra så det hördes i hela Vasastan. Vet inte varför, för vi bor cirka 50 meter från varandra men det är liksom tradition att skrika så fort man kommer utanför porten. Det är faktiskt väldigt olika vad man skriker men det viktigaste är att man skriker högt. "HAREEEEEE" "NÄÄÄÄÄÄÄÄH" eller "hallå kompiiiiiiiiissss, njiaaaadå" eller "hiiiiiiiiiii gumman". Syftet med detta är att känna pirret hoho. Ni blev väl inte klokare av detta men det är inte heller meningen, ju mer stört dess bättre eller framförallt desto roligare. Hennes mamma Marrizz (smeknamn uppfunnet av ingen mindre än moi), som förövrigt är världens i särklass roliagste, anammar alla våra skämt och förbättrar dem till och med. Så när vi vänder oss om efter att själva ha larvat oss, så står hon i fönstret och ropar..
Åter til psykologin och debatten "kiv och käbbel"! Ärligt talat, har ni hört något löjligare? hahaha, nej får inte skratta får inte skratta, ont i huvudet.. aaaj.
Kommentarer
Trackback
