amorvincitomnia

Jag känner mig omtumlad. Jag måste plugga. Jag är trött. Det värsta jag vet är att hålla saker inom mig, ex frustration. Den kan lätt gå ut över andra, omedvetet självklart, men jag rår inte för det. Jag avreagerade mnig dock denna morgon, på löpbandet. endorfinkick. Just nu är allt så veligt, alla vill olika och vår resa tycks nu vara mer komplicerad en någonsin. Jag måste skärpa mig. Allt löser sig, in time.  

Btw, för er som inte vet om det händer det att jag passar små barn. Idag kände jag mig som en riktig mamma. En mamma med vagn och två barn. En i handen och en som sov i vagnen. Alla runtomkring blev så vänliga, de log. Andra stirrade och ett killgäng typ skrek efter mig, inte snällt, utan lite hånande. Självklart kanske det inte hade med själva situationen att göra men rent teoretsikt så skulle jag kunna vara mamma på riktigt. Undrar hur mitt liv varit då. Usch, inget illa men det hade jag aldrig kunnat.

Eftermiddagen bjöd på rask språngmars till tandläkaren. Jag är en människa med enorm tandläkarskräck och jag kan inte säga att jag finner flourlack och allt vad det är, speciellt förtjusande. Men jag klarade det, med nöd och näppe och med lugna favoriter högt skrålande i vänster öra. Tack Gud.

Inga hååål


Joanna